09.12.2013 15:16

Fackföreningarna och politiken

För att svara på frågan om varför IF Metall samverkar med ett politiskt parti, så är en anledning att fackföreningsrörelsen var en av de störst drivande krafterna till att starta Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Arbetare ville då, som nu, kunna göra sin röst hörd i politiken. Vid tillfället var SAP också det samordnande förbundet.

Först 1889, flera år efter att SAP uppkommit, bildas LO som har alltjämt en ständig plats i partistyrelsen där också även några fackföreningar är representerade.

Vi har samma värderingar och en gemensam historia, det är också därför vi vet att det är den bästa möjligheten för oss att få igenom våra politiska krav, även om vi faktiskt ställer krav på alla de politiska partierna.

Några kan vi inte samarbeta med alls, då deras politik strider mot våra stadgar om att värna om ett demokratiskt samhälle där alla människor har lika värde och att vår verksamhet skall vägledas av jämlikhet, solidaritet och frihet.

Det finns flera anledningar till att vi som fackförening arbetar med politiska frågor, en central del är värnandet av våra kollektivavtal. För varje gång som arbetsrätten försämras eller tryggheten i samhället minskar så ökar trycket på våra avtal. Ibland kan vi istället stärka dem genom att trygga vissa saker i lagen, flera av de lagar som vi tar för givet är från början avtal mellan arbetsmarknadens parter. Men det handlar inte bara om nostalgi och att vi minns sådant som hände för 50 eller ibland 100 år sedan.

Varje dag påverkas vi av politiska beslut och det sker ständiga attacker på avtalen och försök att försämra eller begränsa vår trygghet.

 

Steg för steg har villkoren i A-kassan försämrats och endast ett fåtal personer som arbetar heltid får ut 80 procent av sin tidigare lön om de blir arbetslösa. Kassorna har tidigare varit en garanti för att undvika lönedumpning där arbetslösa bjuder under varandra för att få ett jobb. Nu kan man tvingas att sköta en fulltidssysselsättning i FAS3 med en månadsinkomst på 5000-7000 kr och då blir trycket på kollektivavtalens nivåer än större.

För att undvika att hamna i en sådan situation görs individuella avtal vid sidan av kollektivavtalen, om att sänka lön. Resultatet blir en press på förbundet att göra upp om korttidsarbete för att förhindra detta.

Man har på så sätt, sett till att arbetarna själva förhandlar ned sina villkor och håller igen sina krav för att undvika arbetslöshet.

Istället för reallöneökningar varje år, hamnar vi i en nedåtgående spiral.

 

Ofta har vi hört det sägas att LAS är dåligt och att man vill ta bort turordningsreglerna för ungdomarnas skull. Problemet är dock att, som de flesta nog vet, ungdomar idag väldigt sällan har fasta anställningar. Vanligtvis handlar det om visstids och provanställningar eller bemanningsföretag. LAS turordningsregler skyddar främst dem med en tillsvidareanställning.

Man måste också fråga sig vilken turordning som skall gälla istället? Principerna ”först in sist ut” och ”företräde till återanställning” är redan nu kombinerade med kompetenskrav. Tar vi bort dessa grundregler är det som att ta bort tillsvidareanställning och göra det otryggare för alla. Det hade dessutom gett andra effekter, som vi t.ex. vid löneförhandling:

- Vi kräver 3% löneökning

- Det har vi inte råd med!

- 2% då?

- Då säger vi upp 10 personer.

- 1%?

Så kan vi ju givetvis inte ha det. Alltså måste vi ha några som kämpar på vår sida i riksdagen, för det är där lagarna bestäms.

 

En viktig facklig fråga är arbetsmiljön och säkerheten på våra arbetsplatser. Varje vecka hör man att någon har avlidit eller skadats svårt i arbetsplatsolyckor. Säkerheten är arbetsgivarens ansvar, men det skall också finnas inspektion och en forskning för att kontrollera och förbättra arbetsmiljön, det är samhällets ansvar.

2007 lade regeringen ned arbetslivsinstitutet som var ledande inom forskningen och gjorde sig av med hälften av arbetsmiljöinspektörerna. Nu håller vi en nivå som till och med är långt under de krav som FN-organet ILO förväntar sig av utvecklingsländer.  På våra arbetsplatser ökar trycket på skyddsombuden, organisationer slimmas och förtroendemannalagen ifrågasätts. För att inte vara obekväma, ställer de anställda inte längre samma krav på bra skyddsutrustning och en bra arbetsmiljö,

Självklart är detta en politisk fråga, detta är inget vi kan lösa enbart genom avtal.

 

Försämringen av semesterlönen innebär några tusenlappar mindre per år för dem som inte har kollektivavtal som säkrar upp nivåerna. För att vi andra skall få behålla dessa nivåer i framtida avtal kräver förstås arbetsgivarna något i gengäld, de vet ju att utan avtalets semesternivåer finns det många sköna miljoner i besparingar.

Vad kommer vi att få offra istället?

 

Detta är bara ett par exempel på beslut som direkt påverkar våra avtal, det finns många fler. Lägg därtill de beslut som påverkar våra löners värde, så finns det fler goda anledningar till varför vi måste vara del i de politiska besluten.

För att vi fortsatt skall ha framgångsrika fackföreningar, för att bevara den Svenska modellen där arbetsmarknadens parter sätter nivåerna med bra kollektivavtal och schyssta villkor krävs en hög organisationsgrad, ett fortsatt engagemang och samverkan med arbetarrörelsens politiska ben.

Nästa år finns det två tillfällen då vi har chansen att förbättra våra odds, Den 14 september är det val till Sveriges Riksdag, Men redan vid valet till EU-parlamentet 25 maj, kan vi göra Europa mer arbetarevänligt. Direktiven som beslutas i Bryssel skall införas i Svensk lag, så de drabbar oss eller gynnar oss, men vi slipper inte undan dem.

För ett regeringsskifte 14.9.14